“Klippan var Kristus”
Teologer kommer ofta referera till en princip i Skriften som på engelska kallas ”Expositional Constancy”. En pretentiös term för den enkla observationen att den symbolik och de idiom som används i Bibeln är konsekventa. Det är med denna kunskap vi kan få profetiska insikter kring passager i Bibeln vi annars kanske inte lagt märke till.
1 Korintierbrevet 10:4 talar om för oss att ”klippan var Kristus”. Det betyder naturligtvis inte att Kristus transformerades till en sten, men ur ett andligt profetiskt perspektiv var han klippan. Det är när vi förstår detta vi inser hur referenser till klippan i Gamla Testamentet pekar på Kristus.
Vatten ur klippan
I Israels ökenvandring omnämns klippan flertalet gånger. De första två ställena jag tänkte fokusera på är då vatten kom ur klippan. Första gången det nämns är i Andra Mosebok 17. Där kan vi läsa om hur Israels menighet börjar klaga på Mose för att de inte har vatten att dricka. Mose ropar då ut till Herren: “Vad skall jag göra med det här folket? Snart stenar de mig.”1 Herrens respons blir att säga åt Mose att ta sin stav och slå på klippan. Då skall vatten flöda ut från klippan så att folket får att dricka. Mose gör det och det sker som Herren sagt.
I princip samma scenario uppstår en andra gång i Fjärde Mosebok 20. Folket klagar på brist av vatten och Mose ropar ut till Herren. Denna gång, den andra gången, instruerar Herren dock inte Mose att slå på klippan utan istället tala till den. Mose lyder inte och slår istället på klippan två gånger med sin stav. Vattnet kom ändå, men som straff för sin olydnad fick Mose inte komma in i det förlovade landet.2
Varför ville Gud att Mose inte skulle slå på klippan den andra gången? Och varför blev straffet så otroligt hårt för Mose? Han hade varit trogen sin tjänst i cirka 80 år, gör bort sig en gång och det ledde till bortschabblad möjlighet att få komma in i det förlovade landet. Det betyder att Gud tog den här händelsen på stort allvar.
När vi nu har i åtanke att ”klippan var Kristus” förstår vi varför Gud gav Mose de instruktioner han gjorde. Om Mose hade lytt instruktionerna hade dessa två klipp-incidenter modellerat Kristus första respektive andra ankomst. Likt klippan skulle slås första, men inte andra gången skulle Messias första gången bli slagen, för att sedan återvända i härlighet sin andra gång. Att klippan bara skulle slås en gång är en betoning på det Hebreerbrevet 9:28 lär oss: att ”Kristus blev offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.”
Efter att klippan blivit slagen flödar även vattnet. När vi vet om principen av konsekventa idiom förstår vi att även detta är en modell i förväg på hur Kristus först behövde bli slagen innan helige Ande kunde blivit utgjuten:
”På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: “Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Ty Anden hade ännu inte blivit utgjuten, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.” (Johannesevangeliet 7:37-39)
När vattnet skulle komma från klippan en andra gång ville Gud att de skulle tala till klippan, inte slå den. Förutom att det pekar på hans andra ankomst som inte innefattar något lidande för Messias, är det även en modell på att Israel måste vända om till Kristus med åkallan vid hans andra ankomst så att han utgjuter sin Ande över dem.3
Att Moses slår på klippan den andra gången och inte får ärva landet som ett resultat av sin handling är också en bild av det Hebreerbrevet 6 varnar oss för: att ”korsfästa Guds Son på nytt.”4
Det var även därför Mose straff blev så hårt, för det är inte ok att korsfästa Guds Son på nytt; att slå på klippan som redan blivit slagen en gång.
Som vi ser är Skriften en integrerad helhet: ”Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.” (Romarbrevet 15:4)
Klippan gör att man kan ta del Herrens härlighet
Ett annat ställe ”klippan” dyker upp på är i Andra Mosebok 33, när Mose vill se Herrens härlighet:
”Mose sade: “Låt mig få se din härlighet.” Han svarade: “Jag skall låta all min godhet gå förbi framför dig och jag skall ropa ut namnet ‘ Herren ‘ inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över. Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” Därefter sade Herren : “Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i klippan och jag skall låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se.”” (Andra Mosebok 33:18-23)
Vad är Guds instruktioner till Mose att göra för att kunna få uppleva Herrens härlighet utan att bli förtärd? Att ställa sig på klippan. Att ställa sig i en klyfta i klippan. Jag tror kommentarer är överflödiga. Den som har andliga ögon ser parallellerna solklart. Det är endast via Jesus Kristus vi kan träda in i Guds närvaro och bestå.
Klippan försåg med olja
Annan intressant detalj vi får från Israels ökenvandring är att klippan försåg dem med olja enligt Femte Mosebok 32:13. Här har vi ytterligare en symbolik för hur vår klippa Jesus Kristus förser oss med vår olja, den helige Ande.
Verser
Förutom dessa typer funna i Moses liv i relation till klippan finns det tydliga referenser i resten av Bibeln till Messias som klippan/stenen. Den som frälser, men som skulle bli förkastad.
”Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten.” (Psaltaren 118:22)
”Han skall vara en helgedom. Men för Israels båda hus skall han vara en stötesten och en klippa till fall och för Jerusalems invånare en snara och en fälla.” (Jesaja 8:14)
”Därför säger Herren Herren så: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, en fast grundval. Den som tror på den behöver inte fly.” (Jesaja 28:16)
”så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam.” (Romarbrevet 9:33)
”Medan du såg på den revs en sten loss, men inte genom människohänder, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet, och allt blev som agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det så att man inte längre kunde finna något spår av det. Men av stenen som hade träffat statyn blev det ett stort berg som uppfyllde hela jorden…Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt inte skall överlämnas till något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men själv skall det bestå för evigt. Du såg ju att en sten revs loss från berget, men inte genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet.” (Daniel 2:34-35, 44-45)
”Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. Det står nämligen i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam. För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten , en stötesten och en klippa till fall . De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem.” (1 Petrusbrevet 2:4-8)
Vi kan åter igen lämna ett studie med ett leende på läpparna och en full visshet om att Jesus är världens frälsare, vår klippa och den som tror på honom kommer inte stå där med skam.