Försoningsdagen Yom Kippurs profetiska uppfyllande
Försoningsdagen
Försoningsdagen är kanske den viktigaste högtiden på hela det judiska året. Yom Kippur anses varas den heligaste och högtidligaste dagen på året. Det är en dag av omvändelse och försoning.
Detta var den enda dagen på året översteprästen var tillåten att gå in i det allra heligaste, och detta endast efter väl förberedda ceremoniella reningar, offer och tillhörande ritualer.1
Den högtiden inträffar tio dagar efter det judiska nyåret (Rosh Hashana / Yom Teruah)
”Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen. Då skall ni hålla en helig sammankomst, och ni skall fasta och offra eldsoffer åt Herren. På den dagen skall ni inte utföra något arbete, ty det är en försoningsdag, då försoning bringas för er inför Herren, er Gud. Var och en som inte fastar på denna dag skall utrotas ur sin släkt. Och var och en som utför något arbete på just den dagen skall jag utrota ur hans folk. Inget arbete skall ni utföra. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. En vilosabbat skall den vara för er, och ni skall då fasta. På kvällen den nionde dagen i månaden skall ni hålla denna sabbatsvila, från kväll till kväll.” (3 Mosebok 23:27-32)
Två bockar
Det var på denna dag även två bockar utvaldes, en för Herren och en för att skaffa bort synden enligt 3 Mosebok 16:7-10.
Översteprästen skulle ta de två bockarna och ställa dem inför Herrens ansikte. Sedan skulle han dra lott om de båda bockarna för att avgöra vilken bock som skulle offras till Herren och vilken som skulle bli bocken att bära bort synden. Det är härifrån den svenska termen ”syndabock” kommer ifrån, vilket refererar till den sistnämnda bocken.
Den första bocken slaktas för folkets synder och sedan tar översteprästen och bär in dess blod för att stänka det på nådastolen och framför nådastolen i den allra heligaste delen av templet.2 Detta är naturligtvis en bild i förväg på hur Kristus skulle träda in i det allra heligaste och bära fram sitt eget blod:
”I det andra rummet går endast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod, som han bär fram för sina och för folkets oavsiktliga synder. Därmed visar den helige Ande att vägen till det allra heligaste ännu inte har uppenbarats, så länge det främre rummet består. Detta är en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs, men de kan inte fullkomligt rena samvetet hos dem som offrar. Liksom när det gäller mat och dryck och olika slags reningar, så är det här fråga om yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning.
Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.” (Hebreerbrevet 9:7-12)
Kristus är den kompletta försoningen för våra synder. Han är översteprästen som gick in i det allra heligaste en gång för alla och gav det fullkomliga offret, det offer som blivit modellerat under försoningsdagens högtid.3
Bocken vars blod blev inburet för att bringa försoning i helgedom förs sedan bort utanför lägret och bränns upp i eld. Som vi varit inne på i tidigare texter är eld symbol för bl.a. dom på grund av dess hetta och förstörande kapacitet. Parallellerna till hur Kristus tog på sig domen utanför Jerusalems stadsport är slående, något även Hebreerbrevets författare snappar upp:
”Ty kropparna från de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det allra heligaste som syndoffer, bränns upp utanför lägret. Därför har också Jesus lidit utanför stadsporten, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket.” (Hebreerbrevet 13:11-12)
Det är emellertid inte bara den första bocken som pekar på Jesu verk, utan även den andra bocken. Denna levande bock tar översteprästen och lägger sina händer på. Han lägger sina händer på syndabocken och bekänner folkets alla synder, vilket blir symboliskt för att folkets synd överförs till bocken. Sedan skickas bocken ut i öknen.4
Även detta är en profetisk förutsägelse kring hur Herrens tjänare skulle bära folkets synd. ”All vår skuld lade Herren på honom.” (Jesaja 53:6) eller som 2 Korintierbrevet 5:21 uttrycker det: ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud”.
Bocken skickas sedan ut i öknen för att visa att synderna är bortförda från folket. Ett eko av Psalm 103:12 ”Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss” och Mika 7:19 ”Han ska kasta alla deras synder i havets djup.”
Vilket integrerat budskap och hur skickligt sammanvävd är inte skriften!
Messianskt stöd från oväntat håll
Källorna till följande stycke finnes under denna fotnot.5
När vi talar om syndabocken går det inte att undvika att nämna hur det finns talmudiskt bevis för att Jesus skulle vara Messias, vår syndabock. För att förstå hur oväntat och häftigt det är måste man förstå vad ”Talmud” är för något. Talmud är efter Tanak (Gamla Testamentet) judendomens viktigaste skrift.
När det judiska templet förstördes år 70 e.kr. i Jerusalem förändrades den judiska situationen drastiskt. Rabbinerna konfronterades med flera stora dilemman; Judendomen centreras mycket kring templet och att utan utgjutandet av blod finns ingen försoning för synder.6 När nu inget tempel fanns, fanns det ingen plats att utföra sina offer på. Judea förlorade även sitt partiella självstyre, vilket skakade om situationen.
Detta ledde till en uppsjö av instabilitet och systemet baserat på muntlig tradition kunde inte upprätthållas. Judisk lärdom baserades på denna tid väldigt mycket på muntlig tradition där rabbinerna diskuterade och ägnade sig åt utläggande av Skriften. På grund av krisen som uppstod såg de dock ett behov att skriva ner sina muntliga traditioner och dylikt istället, vilket resulterade i ett sammanställande under en period som pågick fram till 500-talet och resultatet blev det vi idag kallar Talmud. Talmud finns i två versioner: den jerusalemska Talmud och den babyloniska Talmud, av dessa två anses den sistnämnda vara den mer auktoritativa.7
Talmud är därför en judisk skrift, inte en kristen skrift och den får inte heller betraktas i jämvikt med Bibeln då den inte är utandad av Gud. Den är emellertid intressant för historiska syften, samt rabbinska tolkningar. Poängen jag vill göra är att det är en skrift som inte inneboende ska ha någon agenda överhuvudtaget att vilja framställa Jesus från Nasaret som Messias. Därför är det extra provokativt när talmuden ger oväntat stöd för Jesus och hans roll som syndabock i dess historiska skildring av syndabocken åren innan templets förstörelse. (Då Talmud inte finns på svenska online refererar jag till den engelska översättningen):
”Our rabbis taught: During the last forty years before the destruction of the Temple the lot [‘For the Lord’] did not come up in the right hand; nor did the crimson-colored strap become white; nor did the western most light shine; and the doors of the Hekel [Temple] would open by themselves…” (Babyloniska Talmud, Soncino version, Yoma 39b)8
För att förstå sig på denna vers måste man kunna lite judisk historia och hanteringen av syndabocken. Av någon anledning uppträdde saker inte som vanligt i processen med syndabocken de cirka sista fyrtio åren av templets historia.
Abnormiteter
Den första abnormiteten var i lottkastandet – som vi tidigare läst om skulle översteprästen lotta vilken av bockarna som skulle vara ”till Herren” och vilken som skulle skaffa bort synden. Av någon anledning talar Talmud om för oss att lotten ”till Herren” aldrig kom i den högra handen. Det här refererar till en sedvana där översteprästen skulle ta upp två stenar; en svart och en vit, för att låta ”slumpen” avgöra vilken av bockarna som skulle offras och vilken som skulle bli syndabocken. Om den svarta stenen hamnade i höger hand skulle bocken till höger bli syndabocken och vice versa. Det Talmud hävdar är att lotten som representerade bocken ”till Herren” aldrig hamnade i höger hand i cirka 40 år i streck. Ett fenomen som är absurt (2^40)… (Olika källor hävdar olika kring hur lottdragningen gick till specifikt, men de är ense om att det Talmud hävdar – att något suspekt ägde rum åren innan templets förstörelse)
Den andra abnormiteten var i kring det röda tygstycke som brukades knytas runt syndabockens horn samt hängas vid templets dörr. Denna föreskrift är inget som är utstakat i den bibliska texten, men som var en integrerad del av historien. En rött tygbit (eller snöre/rem) brukades bindas på syndabocken, och en del av den hängdes vid templets dörr. Man gjorde detta då man ville markera bocken och vara säker på att den inte skulle komma tillbaks från öknen dit den förts. Det var sedvana för mannen som ledde bocken ut i öknen att se till att den föll ner från ett stup och dog, för att garantera att bocken inte kom tillbaka med synderna som var associerade till folket. När syndabocken dog sägs det att den röda tygbiten vid templet (som symboliserar folkets blodröda synder) förvandlades till vit. Vilket då bekräftade att Israels synder hade blivit avlägsnade:
”Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull.” (Jesaja 1:18)
Det Talmud emellertid återger är att av någon anledning slutade tygstycket förvandlas till vitt, utan förblev rött istället de sista cirka 40 åren av templets historia. Hmmm… Undrar om det hände något cirka 40 år innan templets förstörelse? Vad kan Israel ha gjort som hindrat dem från att få sina blodröda synder snövita av syndabocken? Jag låter dig dra dina egna slutsatser.
Det Talmuden även återger angående templet är hur ljuset och dörrarna började bete sig annorlunda. Båda dessa saker verkar indikera hur Guds närvaro lämnat templet. Oavsett tolkning på vad händelserna kan symbolisera inser vi att Talmuden, en judisk källa, preciserar dessa saker till fyrtio år före templets förstörelse.
Att dessa händelser började hände fyrtio år innan templets förstörelse är uppenbarligen av en anledning. Om dessa saker var hämtade ur kristna källor skulle det inte vara så chockerande och någon skulle kunna hävda att de var efterkonstruktioner. Nu är dock dessa händelser återgivna från judiska källor – folk som förnekar Jesus som Messias. Att de ändå bekräftar det skifte som ägde rum samma tid som Jesu död kan därför inte bara viftas bort. Jesus från Nasaret är judarnas Messias, den stora syndabocken, försoningen för hela världens synder.
Hur försoningsdagen avslutas
Liksom nyårshögtiden inleds avslutas försoningsdagen traditionellt sätt med ljudandet av en shofar9, ett musikinstrument som vanligtvis var gjord av hornet från en bagge. Betydelsen av baggens horn är traditionellt hämtad från Första Mosebok 22. Där befaller Gud Abraham att ”ta sin ende son, som han älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.” Abrahams tro sätts på prov av Gud. Abraham består dock provet och när han precis ska offra sin son stoppar Gud honom. Istället för att Isak offras, offrar Abraham en bagge som fastnat med sina horn i en närliggande buske.
När shofaren därför ljuder som avslutning på dagen kan minnena riktas mot Första Mosebok 22 och den profetiska händelse som förebådar då en annan Fader skulle offra sin Son på ett berg, för att den som tror på honom inte skulle gå förlorad utan ha evigt liv.
Framtida profetiskt uppfyllande av Försoningsdagen
Yom Kippur är en dag av fasta och omvändelse. Eftersom Skriften (Gamla och Nya Testamentet) tydligt profeterar om en framtida massomvändelse från det judiska folkets sida till sin Messias som de först förkastat10 är det högst rimligt att tro att detta kommer äga rum på Yom Kippur. Yom Kippur kommer därför få sitt fulla uppfyllande i och med Jesu andra ankomst.
”Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde.” (Sakarja 12:10)
”Jag [Herren] vill gå min väg, jag vill vända tillbaka till min boning [betyder att han först lämnat den], till dess de [judarna] erkänner sin skuld och söker mitt ansikte. I nöden skall de vända sig till mig.” (Hosea 5:15, mina kommentarer i klamrarna)
Det kommer en dag då hela Israel bekänner sin skuld och tar emot Jesus från Nasaret som sin Messias. Jesus kommer återvända den dag judiska folket bekänner sin skuld. Den dagen kommer med största sannolikhet vara Försoningsdagen.
Lista:
- En bock slaktades för att sedan få sitt blod framburet inför nådastolen i det allra heligaste – Kristus slaktades och gick in i det allra heligaste med sitt blod för att vinna evig återlösning (Heb 9:12)
- Bocken som blivit slaktad blev sedan förd utanför lägret och brändes upp i eld (symboliskt för dom) – Jesus dog utanför statsporten och fick ta på sig domen där (Heb 13:11-12)
- En syndabock fick all synd lagd på sig – Jesus fick all synd lagd på sig (Jes 53, 2 Kor 5:21)
- Syndabocken fördes sedan bort ut i öknen och bar bort synden – Jesus bar bort vår synd så långt öster är från väster (Psalm 103:12 mm.)
- Översteprästens uppgifter förebådar vad Jesus skulle göra i den verkliga helgedomen
- Talmuden bekräftar ett skifte i templet / försoningsdags-firandet 40 år innan templets förstörelse (cirka 40 år innan templet förstördes dog Jesus)
- Högtiden avslutas med att man blåser i en shofar – något som för tankarna till 1 Mos 22 då en far offrade sin son på ett berg idiomatiskt sett.
- Yom Kippur är en dag av fasta och omvändelse – Bibeln lär tydligt att Israel en dag kommer omvända sig och bekänna sin skuld för att ha förkastat sin Messias vid hans första ankomst, det troliga är att det kommer äga rum på försoningsdagen
Referenser:
- Hebreerbrevet 9:1-28, Tredje Mosebok 16:1-34
- Tredje Mosebok 16:15
- Hebreerbrevet 9:25-26
- 3 Mosebok 16:21-22
- Källor till följande avsnitt: http://www.windowview.org/hmny/pgs/talmuds.30ce.html http://www3.telus.net/public/kstam/en/temple/details/evidence.htm http://www.halakhah.com/rst/moed/15b%20-%20Yoma%20-%2028a-61b.pdf http://www.evidencetoconsider.com/prophecies-messianic/talmudic-evidence-for-the-messiah-at-30-ad
- 3 Mosebok 17:11
- https://en.wikipedia.org/wiki/Talmud
- http://www.halakhah.com/rst/moed/15b%20-%20Yoma%20-%2028a-61b.pdf
- http://www.jewfaq.org/holiday4.htm
- Hosea 5:15, Sakarja 12:10, 13:1-9, Malaki 3:2-4, Joel 2:12-17, 28-32, Romarbrevet 10:12-15, 11:25-27 (Typologier i Josef, Mose mm.)